Se framåt och känn dig stark!
"Det låter grymt men man vänjer sig att dom är borta"
Förra veckan träffade jag en kund som jag inte sett på väldigt länge. Jag berättade att min Leunora somnat in för ett par månader sedan. Kunden berättade att hon varit med om X antal gånger då sina egna och vänners hästar somnat in "man kommer aldrig att komma över dem, det gör man aldrig men hur grymt det än låter så vänjer man sig vid det. Dom är bara borta".
Jag saknar min häst vareviga dag men...
Det är mer än sant. Man vänjer sig. Det har jag gjort.
Detta gjorde jag och fina L för ett år sedan. Allting var så himla bra och vi hade framtiden tillsammans framför oss </3
Ett försök att peppa sig själv!
I lördags var jag på föreläsning "Ryttarinspiration". Jag trodde först jag inte fick många tankeställare efter det men oj så fel jag hade, tankarna har sprudlat efter de två timmarna!
Vi alla har vågor, mer eller mindre motivation att göra något. Ena dagen "nu jävlar" andra dagen meh... " *hittar på 100 ursäkter*.
Det är som Johanna på Ryttarinspirationen säger, inte blir man bättre för att man rider utan stigbyglar 50minuter första dagen- för att sedan trappa ner eftersom kroppen är slutkörd från dag ett. 10-15minuter per dag däremot- där är skillnaden!
Vi funderade på våra mål för 2015 och speciellt inför 2016, var vill jag vara om ett år, dvs februari 2017?
Målet för 2015 var att jag ville klara av att hoppa bana på 90cm. Det klarade jag, jag och Leunora startade 90cm två gånger, visserligen rev vi en bom/bana men vi kom runt utan större problem, success!
För ett år sedan. Januari/Februari 2015 skulle jag och Leunora på vår första hoppträning. En övning var att komma in i trav, hoppa litet kryss, språng, hoppa oxer på 70-80cm. Som jag skrev tidigare var jag bombsäker på att jag skulle dö, bryta nånting. Usch så hemskt det var!
Jag överlevde och vet ni vad jag gjorde för ett par veckor sedan?
Jag kom in på 110 oxer, språng, hoppa 130 enkel hinder. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv så jag spricker! Dock skulle jag aldrig kommit in i den kombinationen om jag hade vetat vad höjderna låg på. Min kompis vet mer om mina gränser än vad jag vet om dem så hon får all creds för det!
Det är inget jag hoppar i banor/ fler gånger om. Men jag har provat hur det känns att verkligen flyyyga! Snyggt var det inte och ramla av var inte heller långt ifrån.
Mina mål för 2016 ska jag rida i riktiga ÅM (ifjol startade jag bara 80 på tid och 90 clear round), dvs är runt 100cm målet. Jag vill kunna hoppa banor på 90-100 innan året är slut. Vi ska ha plockat hem rosetter och innan vi kan göra detta så måste jag ta "gröna kortet" för att få starta högre klasser.
Jag är skitsugen på tävlingssäsongen 2016 med min nya stjärna, jag vill hedra Leunora varje runda vi gör, jag vill uppnå det jag alltid velat!
Så stolt så jag spricker!
Översta bilden är träning 3 dagar innan tävlingen.
Och så var ÅM veckoslutet över. Lördagen startade jag och L 80cm och 90cm. Clear round i 80cm, dessvärre föll en bom på näst sista hindret i 90cm. Det var ju lite onödigt men L gjorde SÅ fina rundor igår! Supernöjd! "Lite" åt det piggare hållet, svårt att hitta bromsen hade hon.
Idag var det 80cm tidshoppning som gällde, inte lika fin runda som igår men igenom kom vi och första plats fick vi, vi fick springa vårt första ärevarv, så himla roligt! Det var en trött häst som sprang sitt varv, glad var hon att komma hem. Väl droppat av hästarna hemma så åkte jag tillbaka för att köpa ett par välbehövda boots, svettäcke efter många om och men och ett schabrak- hästen ska ju få en ordentlig belöning ;)
Silverstallet fick 4 av 7 möjliga rosetter med sig hem, är väldigt stolt över mitt gäng! :)
Det är blandade känslor då sommaren lider mot sitt slut, några få tävlingar kvar men vi har så mycket vi vill uppnå- trots att vi redan nått våra mål och lite till för denna säsong. Jag känner att vi har kommit så himla långt, under en ruskigt kort tid. Leunora är verkligen hästen jag saknade i mitt liv, hästen som tog mig tillbaka och en guldklimp att lita på till 110%.
Nästa åt siktar vi på riktiga Åländska mästerskapen och inte sitta kvar i clear rounderna!
2016 kommer vi sikta på 100-110cm banor, ribban är hög och det är så vi vill ha det, vintern kommer bjuda på massor av träning!
Hoppträning
För några dagar sedan åkte vi med alla 3 ston från stallet på äventyr, vi var på hoppträning, en lyckad sådan!
Både ryttare och hästar tyckte det var superkul och vi laddar inför Clear rounderna som ordnas på ÅM, en vecka kvar!
Dock är jag lite orolig över tävlingen, just nu är L i en sån där "orkar inte, vill inte, kan inte-fas". Hoppar gör hon men lyssnar... De är lite jobbigare än vanligt, åtminstone i dressyren, såååååå tråkigt tycker hon! Mycket roligare att vara ute i skogen och rejsa och hoppa! Hoppeligen vänder det snart igen, det är trots alls asigt varmt första gången på hela sommaren typ.
Då jag ändå håller på kan jag väl berätta min "hemlighet". L och jag kommer starta dressyr LB:1 och LB:2 i september. Nervös så jag dör. Hoppning är en sak men att komma ihåg dressyren. Härregud.
Som plåster på såren har vi dressyr lektion här på gården ikväll, hoppeligen lugnar det mina nerver, haha!
Leunora
Det har varit mycket bortgångar och elände på senaste tiden. Vilken tur att det finns några framgångar bakom allting också!
Jag och Leunora kommer starta Clear rounder på ÅM 22-23.8. Lördagen startar vi 80cm och 90cm och på söndagen 80cm.
Japp, jag är skitnervös över 90cm. Dessutom ska vi hoppa på gräs... För första gången. Hade inte skadat att provhoppa en gång innan. Broddar ska ju på också.
Jag hade gärna startat i en fjärde klass till men bestämde att det blir för mycket, vi har ju inte tävlat sedan 31.5 (bilden högst upp).
Nedersta bilden är från förra träningen vi hade, det var en riktigt jobbig träning med magen full av gräs och krångel på dag två då bromsen rostade sönder på hästen. Som vanligt.
(Ps. kolla skillnaden på bilderna, Leunoras mage. Bild 1. innan hon gick på bete och bild 2 hade hon gått ca 2 veckor. Dåliga bilder att gemföra med men... Det syns ju så tydligt, haha!)
"Kom med in, vi ska bara ta vaccin"
Mr. D 2010, sommar i "hemma stallet" på fastlandet.
"Kom med in, vi ska bara ta vaccin"- det var så jag sa till Dreki igår då veterinären var på besök.
Jag kan säga att han hatade mig något efter det
Då veterinären är på plats så passar man självklart på att fråga om småsaker... Som ändå visar sig inte vara småsaker, då är man självklart glad att man verkligen ställde frågan!
Drekis ögon har varat och varit allmänt äckliga, runnit och blä. Värre blev det förstås då han var utan exemluvan och småknott och flugor slapp åt. Han har inte varit så på 8år, inte såhär, att ögonen kan rinna vet vi alla.
Så jag ställde frågan och fick svaret "Hmm... Ja. Det första jag tänker på är stock i tårkanalen" Jahapp. Ger lugnande till ponnyn och så börjar sökandet av tårkanal i både ögat och näsborren "endera är det jag som är blind eller så har hästen en konstig uppbyggnad" sa veterinären efter en stund, haha! I ögat va han dock så svullen så det var svårt att komma åt...
Dreki var inte med på noterna heller och vägrade lugna ner sig så han fick en sån där repgrej vriden runt mulen. Jävla kärring, de är ditt fel sa han åt mig, haha!
Efter många om och men så fick veterinären ner den böjbara, plastiga kanylliknande grejer i tårkanalen i ögat. Skulle spolas med saltlösning. Vattnet ville först inte gå ner så det var dramatiskt nog stock i systemet. Känns bra att det är fixat.
Mr D fick bli inne i stallet en stund och kvickna i med sällskap av gubben Qvintus.
Leunora fick dock bara vaccin, fullt frisk och kry jäntta!
Nu till annat än veterinärer.
Jag hade inte ridit på 4 (!!!!) dagar pga sjukdom och innan det skulle hästen få vila en dag. Min stallskompis red L två dagar irad, första gången ordentligt, andra dagen hon red var jag så stolt att jag sprack! Jag har hittat henne! Hon som jag vågar låta rida L då inte jag har tid! Äntligen! Så nära men ändå så långt borta sägs det.
I förrgår fick jag sputt och longerade damen i både lina och utan, hon ha börjat följa rörelserna rätt bra även utan lina. Longerande henne löst över lite kavalettis och så svassade vi omkring lite på banan.
Igår blev jag galen. Måste. Rida! Bestämde mig för en barbacka tur skritt förstås då hon fick vaccinet samma dag. Trött? Nej, hon började krångla på gården "woho! De är matte som rider, nu röjer vi!". Gick bra ända tills vi skulle svänga hem... Vi brukar galoppera där... Det visste hon så vi blev i bråk och då hon vill och jag säger nej så reser hon sig, mest då vi är i terrängen för hon vill med våld springa. Jag kände pirret i hennes kropp, tog tag i manen. Mycket riktigt så reste hon sig, tack och lov inte spikrakt uppåt, lite svank i ryggen räddade mig från att glida av.
Den här lilla händelsen fick mig att inse hur viktigt det är att lära sig sin hästs rörelser, jag är glad att jag orkat tänka efter "varför gjorde hon såhär?" och "vad gör hon om jag gör såhär?". Eftersom hon är en dam med mycket ego så kan småsaker rädda situationen.
Så trött blev hon av vaccinet...
Ikväll ska vi hoppa lite så hon fått vila ca 2 dygn efter vaccinet. Kul!
Två hästar som gav mig allt
Askja Frá Furuströdum
Vón Frá Arnagérdí
Då en god vän går bort och du inte vet vart du ska vända dig, eftersom du är på det sämsta stället som finns då det händer. Nämligen på jobb.
För ett tag sedan gick en vacker ängel bort, nämligen lille Ögn. För några dagar sedan gick hennes mamma och hennes bästa kompis bort, Askja och Von är borta, för alltid. Dom levde ett långt liv, 26 och 22år blev dom, Von var lika gammal som mig.
Jag kommer aldrig glömma den dagen, den där decemberdagen innan julafton 1997, jag var 4år gammal och på tomte/jul jippo med mamma. Där var ponnyridning, Lilla jag med min fula, lila halare rev och slet i mammas arm och hon kom med mig för att få rida en sväng. Hästar var det vackraste jag visste!
Efter ridningen var jag heeeeelt upptagen med att klappa och titta på den vackra hästen, islänningen Askja.
Några dagar senare säger mamma "klä på dig, varmt!". Vi åkte en sväng, stannade på ett konstigt ställe, vid ett stall. Där fanns två hästar, Askja och en fjordning Hilda.
Jag skulle få rida!
Efter den dagen fick jag rida 1gång/vecka ca. Inte många år senare dök en mörk brun häst upp i stallet, Von hette hon, även det en islänning. Askjas ägare hade köpt en till häst. Häftigt!
Hästarnas ägare var så himla roliga att umgås med! De ordnade små ridläger för 1-2 dagar, glömmer aldrig alla pyssel jag gjorde, åka pulka efter hästarna och framför allt var jag mega stolt då jag kände hästarna bättre än de övriga barnen.
Åren gick och det var dags för hästarna att flytta till ett nytt stall. Först var jag helt förkrossad men då jag insåg att hästarna flyttade 5minuters bilväg från min mamma- Jippi!!!! Nu kunde jag även cykla, det tog 10-15min genom skogen. Jag bodde i stallet minst sagt!
Inte länge så skulle det bli tillökning i stallet, Askjas avkomma Ögn skulle flytta till gården!
Dagen då jag fick rida ensam ut i skogen kom. Jag var såhääääääääääär stolt! Bra gick det, självklart var jag ut med Askja då Von hade lite för mycket motor...
Jag och min kompis, som hade börjat rida Vón hade jätteroligt, många äventyr i skogen, långa turer, simma, pic nic, listan är lång!
Dagen kom då jag blev 14år gammal, Dreki flyttade med in i flocken. Förutom den där dagen 1997 så var jag lyckligast i världen!
Jag kommer alltid vara evigt tacksam för hästarnas ägare, att jag fick lära känna hästen som gav mig mitt dagliga hästliv. Utan henne är jag säker på att jag inte skulle vara här idag, med två underbara hästar som jag vigt mitt liv åt och allt jag lärt mig under åren. Alla goda och onda stunder som passerat har varit den bästa tid i mitt liv.
Tanken på att det bara är Dreki, 24år kvar av flocken får mig att känna mig tom, tänk om vi en dag åker hem och Drekis allra bästa vän, Vón, inte finns där mera.
De senaste gångerna jag varit hem har jag tagit farväl av båda två, att få komma hem igen och kunna ta farväl- igen och veta att slutet är nära. Dagen kommer att komma och nu var den här. Innan jag åkte hem till Åland igen gav jag båda en stor kram, jag mockade som vanligt och fyllde på vatten åt de hästar som givit mig allt här i livet.
Evigt älskade, evigt saknade. Tack för vår tid <3
Hästar räddar en dålig dag
Jag är alltså på en (!?) "ordentlig" semester till fastlandet för att hälsa på tjocka släkten och såklart en drös hästar.
Veckan har gått allt för fort och imorgon bär det hemåt trots att jag har tusen saker kvar att göra. Stressen känns bra av... Och värre blev det.
Imorse steg jag upp, stressade ner till det jobbiga torget, snabbvända hem- blev och vänta i hundra år på att tanterna kom som jag skulle ha med. Snabbt till hemmastallet för att mäta en sadel för att sedan köra i diket... Där for hela min tidsplan och mina nerver. Kändes som om hela halva lokal befolkningen var där. Jag blir verkligen SÅ irriterad på folk som måste komma i vägen då man måste ha som mest utrymme! GRR!
Efter att ha gjort ett tappert försök i att få upp bilen så hade näsan satt sej ännu mer fast. Suck. Efter många om och men kom den upp. Tack och lov var jag nära stallet så jag hade nära till mina hemmahjältar som hjälpt mig X antal gånger <3
Så vad lär vi oss? - Ha inte bråttom i trafiken, speciellt inte på småvägar trots att du kört där 1 miljon gånger innan.
Dagen var i princip förstörd. Hälsade på mina syskon hos fammo och sedan till hemmastallet.
Red vackra Jaafar igår, red han också idag och kommer göra det imorgon också. En snäll 3årig arab valack som är en riktig gentleman trots att i stort sett bara vara på sutten på, små turer i skogen någon gång nu och då. Efter att jag ridit honom och mockat var mitt humör bra igen. Hästar gör verkligen under!
Tack Jaafar för att du räddade min dag, snart iväg på klassträf!
Dreki, 24år gammal
Bilden tagen av Fia B. Bild från 2009
Kommer ni ihåg er första kärlek? Jag fick min då jag var 14år gammal.
Det eländiga tjatet om häst. Jag skavde sönder mammas öron med mitt tjat, som de flesta hästgalna småflickor. Mamma bara lyssnade och mummlade- jag hade ju redan ett perfekt hästliv, inte en egen då men nästan, 3 stycken.
Som vilken dag som helst bläddrade jag på sidan, som då fanns hastannonser.se. Ett bekant ansikte dök upp, Dreki. Det blev ett j*vla halå hemma. Mamma blev galen. Jag blev galen. Jag berättade i panik för mitt stallsgäng, som bestämde sig komma och titta på honom med mig. Mamma lämnade jag vid köksspisen, bokstavligt talat.
Vi åkte och titta. Kom hem. Mamma fick beskedet att Dreki kommer hem. Mammas reaktion ska vi väl inte tala om.
Bara ett par dagar senare var han på gården. Han var på foder i 3månader. Mamma var inte helt med på köp men... Jag ville ju HA honom! Den hämska lilla ponnyn som alltid drog iväg med mig, orkade knappt röra på sig.
Dreki visade sig ett nytt jag under dessa 3 månader, jag som 14åring fick bita i ett ordentligt surt äpple.
Då dessa 3 månader hade gått hade jag panik. Jag får alltid som jag vill. En ganska dålig egenskap faktiskt. Så han blev min. Mitt liv var perfekt! 4 hästar att sköta om. Rida med kompisar och leva en hästmänniskas tonårsdröm!
Men allting har sina sämre sidor. Alla pratar om att inte skaffa häst utan hästintresserade föräldrar innan man gått utbildning. Jag hade ingen hästintresserad i min familj och jag tog det jobbigaste beslutet jag gjort i hela mitt liv, att sälja min stora kärlek.
Dagen då hans grejer lastades på en främmande flakbil. Sista gången jag lastade honom i en trailer. Så honom åka iväg. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Förutom att jag hade sålt min bästa vän, jag hade även svikit en av mina bästa vänner som gick bort, tack vare henne hade jag aldrig fått min fina häst, jag lovade att ta hand om honom för alltid!
i 9månader kändes det som om halva jag fattades. Jag hade haft min häst i 4år.
En helt vanlig kväll, jag hade nyss kört hem min kompis så fick jag ett meddelande på Facebook. De nya ägarna kunde inte ha honom kvar. Inga pengar hade jag, fattig 18 åring som jag var, eller var jag 19? Han skulle hem.
En helt vanlig kväll, jag hade nyss kört hem min kompis så fick jag ett meddelande på Facebook. De nya ägarna kunde inte ha honom kvar. Inga pengar hade jag, fattig 18 åring som jag var, eller var jag 19? Han skulle hem.
Kände att jag började storlipa och fick stanna bilen. Jag ringde hem till mitt stall för att fråga om han fick komma hem. Storlipande försökte jag få ur mej att "Dreki kommer hem!", "Självklart får han göra det!!" fick jag till svar. Usch så lycklig jag var!
Jag kommer aldrig släppa honom mer, vad som än händer. Jag fick lära mig min läxa- köp aldrig häst innan du studerat klart. Lyssna på mamma!
Det finns folk som köper och säljer hästar, dom har ju det som jobb! Men jag skulle aldrig klara av det. Mina hästar, mina djur är min familj, man gör sig inte av med familjemedlemmar!
En ovanlig kväll
Känner att jag bara måste berätta om kvällen igår!
Spenderade min midsommarkväll helt ensam, ja, förutom djuren då. Efter jobbet gick jag till stallet för att städa- träffad en del av stallsgänget. Spöregnade gjorde det och det skulle föreställas midsommar afton? Jag gick in, satt mej på soffan och degade, bestämde mig för att inte röra en enda fena förutom att ta in hästarna. Plötsligt fick jag ett ryck och ville ut o rida, det hade ju trots allt slutat spöregna!
Känslan att bara kunna gå några meter för att hämta hästen när man vill är helt obeskrivlig, det insåg jag igår kväll. Det är sånt där smått i vardagen man glömmer bort att uppskatta.
Efter 15-20min av vår 1,5h lång ridtur såg jag hur väggen (!) av regn kom emot oss, damn. Jag hade bestämt mig för att ta reda på vart den där speciella, lilla vägen gick så vi fortsatte. Hästen lagom förbannad och visade sitt misstycke några gånger. Vi mötte 4 cyklister, 1 bil och 1 husbil på hela långa vägen. Tystnaden, hovarnas klapprande mot asfalten, att höra regnet ösa ner och se hur vattnet droppade från hjälmen var obeskrivligt lugnande. Ljuvligt med midsommar lugn!
Då vi började gå hemåt, allting var så mörkt redan kl 20 på kvällen, plötsligt sprack molnen upp, solen lös så att vattnet som öste ner bländade och då dyker världens perfektaste regnbåge upp! Jag har alltid undrat hur "andra sidan" av regnbågen ser ut. nu vet jag. Regnbågen som började ca 100 meter framför oss och fortsatte till andra sidan om åker- på andra sidan var så himla stark, man såg verkligen tydligt hur färgerna gick. Jag tror Leunora njöt lika mycket som jag men hon vågade nog inte erkänna, hon förlät mig först efter ett par morötter hemma.
Kvällen som började så trist slutade med hur gott humör som helst! En lång skrittrunda med ett par långa galopper, genomblöt ända in till underkläderna var verkligen något som behövdes.
Spenderade min midsommarkväll helt ensam, ja, förutom djuren då. Efter jobbet gick jag till stallet för att städa- träffad en del av stallsgänget. Spöregnade gjorde det och det skulle föreställas midsommar afton? Jag gick in, satt mej på soffan och degade, bestämde mig för att inte röra en enda fena förutom att ta in hästarna. Plötsligt fick jag ett ryck och ville ut o rida, det hade ju trots allt slutat spöregna!
Känslan att bara kunna gå några meter för att hämta hästen när man vill är helt obeskrivlig, det insåg jag igår kväll. Det är sånt där smått i vardagen man glömmer bort att uppskatta.
Efter 15-20min av vår 1,5h lång ridtur såg jag hur väggen (!) av regn kom emot oss, damn. Jag hade bestämt mig för att ta reda på vart den där speciella, lilla vägen gick så vi fortsatte. Hästen lagom förbannad och visade sitt misstycke några gånger. Vi mötte 4 cyklister, 1 bil och 1 husbil på hela långa vägen. Tystnaden, hovarnas klapprande mot asfalten, att höra regnet ösa ner och se hur vattnet droppade från hjälmen var obeskrivligt lugnande. Ljuvligt med midsommar lugn!
Då vi började gå hemåt, allting var så mörkt redan kl 20 på kvällen, plötsligt sprack molnen upp, solen lös så att vattnet som öste ner bländade och då dyker världens perfektaste regnbåge upp! Jag har alltid undrat hur "andra sidan" av regnbågen ser ut. nu vet jag. Regnbågen som började ca 100 meter framför oss och fortsatte till andra sidan om åker- på andra sidan var så himla stark, man såg verkligen tydligt hur färgerna gick. Jag tror Leunora njöt lika mycket som jag men hon vågade nog inte erkänna, hon förlät mig först efter ett par morötter hemma.
Kvällen som började så trist slutade med hur gott humör som helst! En lång skrittrunda med ett par långa galopper, genomblöt ända in till underkläderna var verkligen något som behövdes.
All glädje denna hopplösa dam ger mig är helt obeskrivlig <3
Jag är så himla glad att jag köpte henne. Aldrig att jag hade tanken på att köpa henne ända tills jag fick den halvt desperata frågan "vill du köpa?!". Efter det fick jag bara inse att hon lämnar mig om jag inte köper och hon kan hamna i vem som helsts händer. Hästen som jag tyckte var världens jobbigaste, hästen som påminde mig om varför jag aldrig skulle ha stor häst blev verkligen mitt allt!
Dressyrpass
Här kommer lite ridbilder från senast. Visst är hon så fin i rosa? Lilla prinsessan!
Bara trav och några futtiga galoppbilder, är allt jag hinner med just nu, ska iväg till stallet och mocka för att sedan dra iväg på jobb.
Iaf så rids Leunora på Pelham på dessa bilder, var så harmonisk ridning att jag inte finner ord, sagt det förutom men helt underbart utan "dragkamp"!
Nu har det varit vila 2 dagar irad, imorrn blir det antagligen 2h skogstur med sällskap och långa galopprundor. Can't wait!
Bara trav och några futtiga galoppbilder, är allt jag hinner med just nu, ska iväg till stallet och mocka för att sedan dra iväg på jobb.
Iaf så rids Leunora på Pelham på dessa bilder, var så harmonisk ridning att jag inte finner ord, sagt det förutom men helt underbart utan "dragkamp"!
Nu har det varit vila 2 dagar irad, imorrn blir det antagligen 2h skogstur med sällskap och långa galopprundor. Can't wait!
Vi är påväg!
Har ni någonsin insett hur liten jag är på Leunora? Har ni kollat skänkeln liksom, haha! Den här bilden är inte så hämsk, det finns värre, som jag verkligen ser ut som en myra!
Jag har alltså ridit ett ordentligt dressyrpass idag. Andra dagen i rad ordentlig dressyr med pelham. Har inte blivit långa pass (ca 20-30min) då hästen tycker det varit väldigt jobbigt att behöva jobba lite extra, utan att krångla med huvudet och dra åt sig tygeln. Nu trivs jag riktigt bra med att rida henne, okej, det har jag alltid gjort men nu känns det inte som en kamp! Inga onda axlar!
Tycker vi gått framåt en hel del den senaste månaden, riktigt nöjd! Så småningom börjar hon bära lite bättre, just här på bilden är ju benen rätt slöa men ryggen ser bra ut och rumpan. Tycker jag, rätta mig om jag har fel. Hittills har vi ridit mest intervall för att bygga muskler, det ser verkligen ut som att det händer något i hennes kropp, balansen är helt annorlunda än för 1 månad sen! Inget händer under en natt eller en vecka men hittills är jag riktigt nöjd! Nu fortsätter vi med växlande arbete 5-7 dagar/vecka och äta sig tjock på betet mellan varven.
Min odåga till häst- Ibland är hon duktigast i världen!
Oj vad nöjd jag är över gårdagen, går inte att beskriva med ord!
Ibland har jag och Leunora ganska stora problem, hon tycker det ibland (läs ganska ofta) är rätt jobbigt att lyssna på mig som ryttare, hon gör verkligen allt för att göra arbetet så lätt som möjligt för sig själv.
Orsakerna kan vara många men de jag redan vet om att halsen är en katastrof, hon är så himla spänd att det orsakar många problem. Du vet ju själv då du är så spänd i axlarna att du tror du kommer gå sönder vilken sekund som helst. Ryggmuskler har vi jätteproblem med att bygga, känns som att det blivit bättre de 2 senaste veckorna med kostbyte men manken, trots att hon har hög, är allt för spinkig och sidorna "hänger". Då hon har svårt att bygga ryggmuskler så orkar hon inte bära sig själv, speciellt inte i galoppen, tack och lov hade hon inga spänningar i ryggen som orsakade problemet. I ridningen måste vi lära oss att gå rakt, Leunora fuskar gärna och går med rumpan utåt hela tiden i skritt, trav och galopp. Då rumpan styr utåt går hästen totalt fel och musklerna byggs fel, det är en lång väg att gå men vi kommer dit, i sinom tid!
Hennes rumpa är rätt så bra, övrigt på kroppen så tycker jag hon byggt jättebra muskler. Hon har längre inte heller svullen mage, som hon hade då jag fick henne, magen har vi jobbat mycket med.
Så vad är då egentligen vårt största problem? Jo, då hon inte orkar bära sig själv så lägger hon hela sin tyngd på mina axlar, det blir väldigt tungt och ibland måste jag till och med avbryta ridningen för att jag inte klarar mer. Jag har provat många olika bett, t.ex. tvådelat med rörliga ringar, det går inte, hon river tyglarna med våld åt sig, sätter upp huvudet och bråkar, bromsen har hon väldigt svårt för. Tvådelat mässingbett med fasta ringar tyckte jag var rätt bra till en början men samma problem har vi där, slänger med huvudet och drar åt sig tyglarna och bromsen är seg. Vi har bl.a. också provat kimbelwick bett men... Nja.
Så nu fick jag en snilleblixt, tyckte jag. Jag provar pelham! Ett bett som lägger tryck på nacken, rids ofta med två tyglar (finns även en läder remsa som är speciellt för pelham att köpa). Då hon inte alltid behöver den där extra bromsen så har jag valt att prova på två tyglar, då kan jag lätt låta stångdelen vila utan att störa hästen i munnen extra, har jag då den där extra läder remsan som finns så ger tygeln inverkan på båda ställen tillika, i vårt fall tycker jag det är onödigt. Hon lyssnar riktigt bra på det, jag är riktigt nöjd med att jag knappt behöver hålla i tyglarna och hästen jobbar självmant, inget slående med huvudet och inget dra-åt-sig-tyglarna-bråk. Jag vågade till och med fara ut och prova hur snabbt Leunora galoppera tack vare bettet, hon tyckte det var awsome att få ge gärnet och jag kunde känna mej helt lugn eftersom jag visste att hon för en gångs skull skulle stanna utan bråk. Pelhamet är ingen långsiktig lösning, vårt mål är självfallet att kunna rida på vanligt, snällt tvådelat men just nu känns det som om vi behöver ett litet hjälpmedel då och då.
Så varför är jag lite extra stolt över henne från igår? Vi red på det tvådelade mässingbettet med fasta ringar. Hon lyssnade nästintill perfekt och hon hängde inte helt och hållet på mina axlar! Och var så lugn och trevlig på både uppvärmningen och banan igenom! Några glädjerus fanns såklart mellan hindren men inget jag fick problem med.
Idag blir det vila, varit en jobbig vecka med hoppträning, intervall och hopptävling. Nu ska vi ta lugna pass framtill söndag, då taggar vi hopptävling 70/75cm klass och 90cm, spännande!
Duktiga häst, du är så otrolig. Jag är så lyckligt lottad över att ha dig!
Då backen har fastnat i ordentligt
Canon eos 50D, Canon EF-S 70-300mm 1:4 III USM
Usch vilket jobbigt veckoslut vi har haft! Så glad att det är över!
Efter dressyrtävlingen har dressyren fått stå lite mer, några pass här och där men har mest siktat in på lite hopp och mer intervallträning i skog och mark för att få upp konditionen. Det har Leunora tyckt att varit jättekul! Så kul att "hej, nu orkar jag inte lyssna på dig mer! Jag kör mitt eget race!". Körde ett dressyrpass på plan i fredags för att känna på henne inför helgen då vi skulle ha hoppträning. Passet slutade med många sura miner och genomsvettig häst. Hela helgen har fröken sysslat med att ta bettet, upp med huvudet och totalt ignorera mina signaler, vad hände där? Hon har varit så himla duktig!
Hon har varit så himla fin innan! Bar upp sig själv och lyssnade på minsta vink. Nu tynger hon ner hela sin huvudvikt på mina armar så det känns som om de skulle brista närsom. På hoppträningen var hon lagom nöjd, bara fart och ingen broms, ta bettet, upp med huvudet, styra går det men varken smidigt eller bromsa med bett eller sits. Suck.
Idag är det vila då jag har 9h jobb idag med träningsvärk, tror damen också har lite, muahaha!
Imorrn och övermorgon hårdträning dressyr. Måste få ordning på mitt yrväder igen!
Hopptävling
Bilderna ovan tagna av Susanna Dahlblom
Bilderna ovan tagna av Jessica Falck
Oh, jag är så himla nöjd över gårdagen! Första hopptävlingen och vi fick Clear round i både 70 och 85cm!
Lite segt gick det i 70 klassen, vi hade lite dåligt med fart så stegen blev fel men hon hoppade ändå, knäpp eller stark vilja kan man fråga sig. Vissa hinder steg vi t.o.m. över för att hon tyckte det var löjligt lågt.
I uppvärmningen till 85cm hade hon vaknat till lite så den rundan var baserad på full fart framåt, det enda jag hade i huvudet var att styra och försöka lugna ner henne. Hon verkligen älskar att ge fullt ut min lilla skruttis, så duktig hon är och sviker aldrig. De är verkligen en otrolig häst jag dragit på mig, sommaren har bara börjat och har redan haft massor av roligheter, nu "vilar" vi 1,5v och sedan bär det av för en helgs hoppträning. Kommer bli så roligt! Hänt mycket sedan förra hoppträningen, mycket att visa hur vi utvecklats under denna löjligt korta tid!
Tävlingsdags, äckligt tidiga mornar!
Foto Susanna Dahlblom
6.4 hände det, min första dressyrtävling någonsin, min andra tävling i mitt 21åriga liv. Nervös som attan var jag flera veckor innan.
väckningen var 5.30, mata hästar och knoppa det sista av manen, lasta och iväg vi 7 tiden. Trött som få.
Då vi väl var framme vid uppvärmningen kändes hästen mer än perfekt och en riktig klippa att ha med sig bland andra, främmande hästar. Då det blev vår tur inne på tävlingsbanan hade hästen redan fått för sig hur tråkigt detta var, så nu var det dags att börja kasta med huvudet och jag, det första jag gör då jag kommer in på banan är förstås att glömma hela dressyrpasset som vi övat in 2 veckor tidigare! Jag fick börja om på nytt, tack och lov, då gick det bättre. Då vi gick ut från banan ville jag bara gråta av lättnad och bet ihop, vi klarade det trots världens sämsta tävlingsnerver och våra procent slutade på 77,4%! Jag måste nog medge att jag var lite bitter också, tyckte det gick så dåligt, innan domaren ropade ut vårt resultat, då steg humöret lite mer.
Jag måste verkligen lära mig att inte ha så himla höga förväntningar och krav på mig själv, det var första tävlingen sedan 2006, okej? Kunde gått 100 gånger värre!
Imorgon kör vi igen. Väckning 5.30, mata hästar och städa hästen. Den här gången åker vi mot hopptävlingar och Leunora och jag kommer starta i 70cm och 85cm. Nervositeten steg ännu mer då jag insåg att jag är andra starten i första klassen. Shit. Orolig över att nerverna inte hinner lugna sig under den tiden så nu har vi kört några extra hoppass här hemma. Då vi hoppar bana här hemma brukar vi hoppa normalt 80-90cm så en 70cm ska vi väl ändå kravla oss igenom. Om jag inte glömmer banan såklart.
För att lugna nerverna lite mer tvingade min vän mig att hoppa 110cm, mitt rekord någonsin. Känslan att faktiskt flyga några sekunder är helt obeskrivlig, det bästa jag gjort i mitt liv är att skaffa mig en stor häst som brinner för att hoppa, att känna kraften under sig ta fart är så häftig!
Mitt lilla hjärta
Åh, jag har fått så fina bilder på mina hästar och mej idag, helt överlycklig <3
Här ovan är min lilla Dreki på 23år, snart 24! Min lilla ponny sedan jag var 14år gammal, vi har delat så mycket skratt och gråt tillsammans att inga ord går att finna. Han har funnits vid min sida i många år, i år firar vi hela 8år! Finns ingen på denna jord som känner mej bättre, mannen i mitt liv <3
Tusen tack för bilderna Minna, nöjdare kunde jag knappast bli!
Min lillajul
Här var det en hel evighet sedan jag vistades! Dels beror det på att min dator gav upp hoppet helt, så jag var utan dator i över en månad- Tills jag fick en ny i förtidsjulklapp <3
Ridningen står still i högsta grad, bilderna som jag lägger upp här är tagna på lillajul och det var ingen bra riddag... Ja, gott sällskap hade jag, så koncentrationen for åt pepparn men det bjuder väl jag och Leunora på!
Och så hade vi mitt lilla ridsällskap då ;)
Jag måste varar världsbäst på att linda lindor, eller vad tycker ni?? ;)
Min fina häst
Tack för bilderna Petra!
Jag blir så trött. Den senaste månaden har varit en riktig pest för mig! Jag tar ett steg fram, fyra bak. Med framgångar måste motgångar komma men måste det komma så himla många motgångar?! Tack och lov gör jag/vi mer framgångar inom ridningen nu iaf. Muskler fram börjar smyga sej fram, rumpmusklerna däremot är på gång. Jag är så himla dålig på att lägga upp vad jag ska fokusera på under ridningen men nu vet jag, de närmaste veckorna står galoppombyten och mycket fokus på Leunoras rumpa på schemat, vi behöver få bakbenen med helt enkelt.
Inom denna kasomånad så har jag äntligen vågat hoppa 1m, en av höstens mål. Leunora blir helt knäpp då vi hoppar, snäll men lite väl glad så försöker hålla oss 1-2ggr/vecka hoppning också för hennes skull, inga bauta hopp, mest studs har det varit.
Har inte gått en enda dag, speciellt denna månad som jag går och funderar på vad jag skulle göra utan L, hon tar all min lediga tid, vilket jag är väldigt tacksam över <3
