Foto Susanna Dahlblom

6.4 hände det, min första dressyrtävling någonsin, min andra tävling i mitt 21åriga liv. Nervös som attan var jag flera veckor innan.

väckningen var 5.30, mata hästar och knoppa det sista av manen, lasta och iväg vi 7 tiden. Trött som få.

 

Då vi väl var framme vid uppvärmningen kändes hästen mer än perfekt och en riktig klippa att ha med sig bland andra, främmande hästar. Då det blev vår tur inne på tävlingsbanan hade hästen redan fått för sig hur tråkigt detta var, så nu var det dags att börja kasta med huvudet och jag, det första jag gör då jag kommer in på banan är förstås att glömma hela dressyrpasset som vi övat in 2 veckor tidigare! Jag fick börja om på nytt, tack och lov, då gick det bättre. Då vi gick ut från banan ville jag bara gråta av lättnad och bet ihop, vi klarade det trots världens sämsta tävlingsnerver och våra procent slutade på 77,4%! Jag måste nog medge att jag var lite bitter också, tyckte det gick så dåligt, innan domaren ropade ut vårt resultat, då steg humöret lite mer.

Jag måste verkligen lära mig att inte ha så himla höga förväntningar och krav på mig själv, det var första tävlingen sedan 2006, okej? Kunde gått 100 gånger värre!

 

Imorgon kör vi igen. Väckning 5.30, mata hästar och städa hästen. Den här gången åker vi mot hopptävlingar och Leunora och jag kommer starta i 70cm och 85cm. Nervositeten steg ännu mer då jag insåg att jag är andra starten i första klassen. Shit. Orolig över att nerverna inte hinner lugna sig under den tiden så nu har vi kört några extra hoppass här hemma. Då vi hoppar bana här hemma brukar vi hoppa normalt 80-90cm så en 70cm ska vi väl ändå kravla oss igenom. Om jag inte glömmer banan såklart.

 

För att lugna nerverna lite mer tvingade min vän mig att hoppa 110cm, mitt rekord någonsin. Känslan att faktiskt flyga några sekunder är helt obeskrivlig, det bästa jag gjort i mitt liv är att skaffa mig en stor häst som brinner för att hoppa, att känna kraften under sig ta fart är så häftig!