Sommaren försvinner fort
Canon eos 50D, Canon macro 60mm
Snart drar vi mot mörkare tider igen, känner att jag inte alls är redo för det. Jag vill ha sommar, känns som om jag inte hunnit uppleva det jag vill, en del ja, men inte allt. Jag ville ju simma (trots att jag är världens badkruka), fota hästar (vilket jag knappt alls gjort i sommar), chilla och umgås med vänner.
Försöker förbereda mig på hösten. Fundera ut en plan vad jag ska göra, vad jag tänker uppnå i ridningen, vad jag vill och måste ha för fototeman, börjar vara dags för sånna!
Så stolt så jag spricker!
Översta bilden är träning 3 dagar innan tävlingen.
Och så var ÅM veckoslutet över. Lördagen startade jag och L 80cm och 90cm. Clear round i 80cm, dessvärre föll en bom på näst sista hindret i 90cm. Det var ju lite onödigt men L gjorde SÅ fina rundor igår! Supernöjd! "Lite" åt det piggare hållet, svårt att hitta bromsen hade hon.
Idag var det 80cm tidshoppning som gällde, inte lika fin runda som igår men igenom kom vi och första plats fick vi, vi fick springa vårt första ärevarv, så himla roligt! Det var en trött häst som sprang sitt varv, glad var hon att komma hem. Väl droppat av hästarna hemma så åkte jag tillbaka för att köpa ett par välbehövda boots, svettäcke efter många om och men och ett schabrak- hästen ska ju få en ordentlig belöning ;)
Silverstallet fick 4 av 7 möjliga rosetter med sig hem, är väldigt stolt över mitt gäng! :)
Det är blandade känslor då sommaren lider mot sitt slut, några få tävlingar kvar men vi har så mycket vi vill uppnå- trots att vi redan nått våra mål och lite till för denna säsong. Jag känner att vi har kommit så himla långt, under en ruskigt kort tid. Leunora är verkligen hästen jag saknade i mitt liv, hästen som tog mig tillbaka och en guldklimp att lita på till 110%.
Nästa åt siktar vi på riktiga Åländska mästerskapen och inte sitta kvar i clear rounderna!
2016 kommer vi sikta på 100-110cm banor, ribban är hög och det är så vi vill ha det, vintern kommer bjuda på massor av träning!
Sommar #
Bild 1: Kort nagelförlängning med mål att bygga ut sin egna nagel
Bild 2: Gellack förstärkning på egen nagel med champangne glitter
Bild 3: Somrig nagelförlängning
Hoppträning
För några dagar sedan åkte vi med alla 3 ston från stallet på äventyr, vi var på hoppträning, en lyckad sådan!
Både ryttare och hästar tyckte det var superkul och vi laddar inför Clear rounderna som ordnas på ÅM, en vecka kvar!
Dock är jag lite orolig över tävlingen, just nu är L i en sån där "orkar inte, vill inte, kan inte-fas". Hoppar gör hon men lyssnar... De är lite jobbigare än vanligt, åtminstone i dressyren, såååååå tråkigt tycker hon! Mycket roligare att vara ute i skogen och rejsa och hoppa! Hoppeligen vänder det snart igen, det är trots alls asigt varmt första gången på hela sommaren typ.
Då jag ändå håller på kan jag väl berätta min "hemlighet". L och jag kommer starta dressyr LB:1 och LB:2 i september. Nervös så jag dör. Hoppning är en sak men att komma ihåg dressyren. Härregud.
Som plåster på såren har vi dressyr lektion här på gården ikväll, hoppeligen lugnar det mina nerver, haha!
Leunora
Det har varit mycket bortgångar och elände på senaste tiden. Vilken tur att det finns några framgångar bakom allting också!
Jag och Leunora kommer starta Clear rounder på ÅM 22-23.8. Lördagen startar vi 80cm och 90cm och på söndagen 80cm.
Japp, jag är skitnervös över 90cm. Dessutom ska vi hoppa på gräs... För första gången. Hade inte skadat att provhoppa en gång innan. Broddar ska ju på också.
Jag hade gärna startat i en fjärde klass till men bestämde att det blir för mycket, vi har ju inte tävlat sedan 31.5 (bilden högst upp).
Nedersta bilden är från förra träningen vi hade, det var en riktigt jobbig träning med magen full av gräs och krångel på dag två då bromsen rostade sönder på hästen. Som vanligt.
(Ps. kolla skillnaden på bilderna, Leunoras mage. Bild 1. innan hon gick på bete och bild 2 hade hon gått ca 2 veckor. Dåliga bilder att gemföra med men... Det syns ju så tydligt, haha!)
"Kom med in, vi ska bara ta vaccin"
Mr. D 2010, sommar i "hemma stallet" på fastlandet.
"Kom med in, vi ska bara ta vaccin"- det var så jag sa till Dreki igår då veterinären var på besök.
Jag kan säga att han hatade mig något efter det
Då veterinären är på plats så passar man självklart på att fråga om småsaker... Som ändå visar sig inte vara småsaker, då är man självklart glad att man verkligen ställde frågan!
Drekis ögon har varat och varit allmänt äckliga, runnit och blä. Värre blev det förstås då han var utan exemluvan och småknott och flugor slapp åt. Han har inte varit så på 8år, inte såhär, att ögonen kan rinna vet vi alla.
Så jag ställde frågan och fick svaret "Hmm... Ja. Det första jag tänker på är stock i tårkanalen" Jahapp. Ger lugnande till ponnyn och så börjar sökandet av tårkanal i både ögat och näsborren "endera är det jag som är blind eller så har hästen en konstig uppbyggnad" sa veterinären efter en stund, haha! I ögat va han dock så svullen så det var svårt att komma åt...
Dreki var inte med på noterna heller och vägrade lugna ner sig så han fick en sån där repgrej vriden runt mulen. Jävla kärring, de är ditt fel sa han åt mig, haha!
Efter många om och men så fick veterinären ner den böjbara, plastiga kanylliknande grejer i tårkanalen i ögat. Skulle spolas med saltlösning. Vattnet ville först inte gå ner så det var dramatiskt nog stock i systemet. Känns bra att det är fixat.
Mr D fick bli inne i stallet en stund och kvickna i med sällskap av gubben Qvintus.
Leunora fick dock bara vaccin, fullt frisk och kry jäntta!
Nu till annat än veterinärer.
Jag hade inte ridit på 4 (!!!!) dagar pga sjukdom och innan det skulle hästen få vila en dag. Min stallskompis red L två dagar irad, första gången ordentligt, andra dagen hon red var jag så stolt att jag sprack! Jag har hittat henne! Hon som jag vågar låta rida L då inte jag har tid! Äntligen! Så nära men ändå så långt borta sägs det.
I förrgår fick jag sputt och longerade damen i både lina och utan, hon ha börjat följa rörelserna rätt bra även utan lina. Longerande henne löst över lite kavalettis och så svassade vi omkring lite på banan.
Igår blev jag galen. Måste. Rida! Bestämde mig för en barbacka tur skritt förstås då hon fick vaccinet samma dag. Trött? Nej, hon började krångla på gården "woho! De är matte som rider, nu röjer vi!". Gick bra ända tills vi skulle svänga hem... Vi brukar galoppera där... Det visste hon så vi blev i bråk och då hon vill och jag säger nej så reser hon sig, mest då vi är i terrängen för hon vill med våld springa. Jag kände pirret i hennes kropp, tog tag i manen. Mycket riktigt så reste hon sig, tack och lov inte spikrakt uppåt, lite svank i ryggen räddade mig från att glida av.
Den här lilla händelsen fick mig att inse hur viktigt det är att lära sig sin hästs rörelser, jag är glad att jag orkat tänka efter "varför gjorde hon såhär?" och "vad gör hon om jag gör såhär?". Eftersom hon är en dam med mycket ego så kan småsaker rädda situationen.
Så trött blev hon av vaccinet...
Ikväll ska vi hoppa lite så hon fått vila ca 2 dygn efter vaccinet. Kul!
Två hästar som gav mig allt
Askja Frá Furuströdum
Vón Frá Arnagérdí
Då en god vän går bort och du inte vet vart du ska vända dig, eftersom du är på det sämsta stället som finns då det händer. Nämligen på jobb.
För ett tag sedan gick en vacker ängel bort, nämligen lille Ögn. För några dagar sedan gick hennes mamma och hennes bästa kompis bort, Askja och Von är borta, för alltid. Dom levde ett långt liv, 26 och 22år blev dom, Von var lika gammal som mig.
Jag kommer aldrig glömma den dagen, den där decemberdagen innan julafton 1997, jag var 4år gammal och på tomte/jul jippo med mamma. Där var ponnyridning, Lilla jag med min fula, lila halare rev och slet i mammas arm och hon kom med mig för att få rida en sväng. Hästar var det vackraste jag visste!
Efter ridningen var jag heeeeelt upptagen med att klappa och titta på den vackra hästen, islänningen Askja.
Några dagar senare säger mamma "klä på dig, varmt!". Vi åkte en sväng, stannade på ett konstigt ställe, vid ett stall. Där fanns två hästar, Askja och en fjordning Hilda.
Jag skulle få rida!
Efter den dagen fick jag rida 1gång/vecka ca. Inte många år senare dök en mörk brun häst upp i stallet, Von hette hon, även det en islänning. Askjas ägare hade köpt en till häst. Häftigt!
Hästarnas ägare var så himla roliga att umgås med! De ordnade små ridläger för 1-2 dagar, glömmer aldrig alla pyssel jag gjorde, åka pulka efter hästarna och framför allt var jag mega stolt då jag kände hästarna bättre än de övriga barnen.
Åren gick och det var dags för hästarna att flytta till ett nytt stall. Först var jag helt förkrossad men då jag insåg att hästarna flyttade 5minuters bilväg från min mamma- Jippi!!!! Nu kunde jag även cykla, det tog 10-15min genom skogen. Jag bodde i stallet minst sagt!
Inte länge så skulle det bli tillökning i stallet, Askjas avkomma Ögn skulle flytta till gården!
Dagen då jag fick rida ensam ut i skogen kom. Jag var såhääääääääääär stolt! Bra gick det, självklart var jag ut med Askja då Von hade lite för mycket motor...
Jag och min kompis, som hade börjat rida Vón hade jätteroligt, många äventyr i skogen, långa turer, simma, pic nic, listan är lång!
Dagen kom då jag blev 14år gammal, Dreki flyttade med in i flocken. Förutom den där dagen 1997 så var jag lyckligast i världen!
Jag kommer alltid vara evigt tacksam för hästarnas ägare, att jag fick lära känna hästen som gav mig mitt dagliga hästliv. Utan henne är jag säker på att jag inte skulle vara här idag, med två underbara hästar som jag vigt mitt liv åt och allt jag lärt mig under åren. Alla goda och onda stunder som passerat har varit den bästa tid i mitt liv.
Tanken på att det bara är Dreki, 24år kvar av flocken får mig att känna mig tom, tänk om vi en dag åker hem och Drekis allra bästa vän, Vón, inte finns där mera.
De senaste gångerna jag varit hem har jag tagit farväl av båda två, att få komma hem igen och kunna ta farväl- igen och veta att slutet är nära. Dagen kommer att komma och nu var den här. Innan jag åkte hem till Åland igen gav jag båda en stor kram, jag mockade som vanligt och fyllde på vatten åt de hästar som givit mig allt här i livet.
Evigt älskade, evigt saknade. Tack för vår tid <3
