Förra veckan träffade jag en kund som jag inte sett på väldigt länge. Jag berättade att min Leunora somnat in för ett par månader sedan. Kunden berättade att hon varit med om X antal gånger då sina egna och vänners hästar somnat in "man kommer aldrig att komma över dem, det gör man aldrig men hur grymt det än låter så vänjer man sig vid det. Dom är bara borta".

Jag saknar min häst vareviga dag men...

 

Det är mer än sant. Man vänjer sig. Det har jag gjort.

 

 

 

I lördags var jag på föreläsning "Ryttarinspiration". Jag trodde först jag inte fick många tankeställare efter det men oj så fel jag hade, tankarna har sprudlat efter de två timmarna!

 

Vi alla har vågor, mer eller mindre motivation att göra något. Ena dagen "nu jävlar" andra dagen meh... " *hittar på 100 ursäkter*.

 

Det är som Johanna på Ryttarinspirationen säger, inte blir man bättre för att man rider utan stigbyglar 50minuter första dagen- för att sedan trappa ner eftersom kroppen är slutkörd från dag ett. 10-15minuter per dag däremot- där är skillnaden!

 

Vi funderade på våra mål för 2015 och speciellt inför 2016, var vill jag vara om ett år, dvs februari 2017?

 

Målet för 2015 var att jag ville klara av att hoppa bana på 90cm. Det klarade jag, jag och Leunora startade 90cm två gånger, visserligen rev vi en bom/bana men vi kom runt utan större problem, success!

 

 

För ett år sedan. Januari/Februari 2015 skulle jag och Leunora på vår första hoppträning. En övning var att komma in i trav, hoppa litet kryss, språng, hoppa oxer på 70-80cm. Som jag skrev tidigare var jag bombsäker på att jag skulle dö, bryta nånting. Usch så hemskt det var!

Jag överlevde och vet ni vad jag gjorde för ett par veckor sedan?

Jag kom in på 110 oxer, språng, hoppa 130 enkel hinder. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv så jag spricker! Dock skulle jag aldrig kommit in i den kombinationen om jag hade vetat vad höjderna låg på. Min kompis vet mer om mina gränser än vad jag vet om dem så hon får all creds för det!

 

Det är inget jag hoppar i banor/ fler gånger om. Men jag har provat hur det känns att verkligen flyyyga! Snyggt var det inte och ramla av var inte heller långt ifrån.

 

Mina mål för 2016 ska jag rida i riktiga ÅM (ifjol startade jag bara 80 på tid och 90 clear round), dvs är runt 100cm målet. Jag vill kunna hoppa banor på 90-100 innan året är slut. Vi ska ha plockat hem rosetter och innan vi kan göra detta så måste jag ta "gröna kortet" för att få starta högre klasser.

 

Jag är skitsugen på tävlingssäsongen 2016 med min nya stjärna, jag vill hedra Leunora varje runda vi gör, jag vill uppnå det jag alltid velat!

 

Eller... Små. Dom växer så det knakar!

Det är ju så att jag "bestämde" (oj, det bara hände!) mig för att bli crazy catlady i ung ålder så... Två maine coonare har flyttat in i slutet på november/början av december!

Namn valen säger väl sitt? Då dom är systrar så heter dom självfallet Elsa & Ana som i filmen Frozen! Mina två prinsessor!

 

Många ifrågasatte mig angående att skaffa ny häst, redan innan Leunora gick bort "är det verkligen nödvändigt?" "ska du inte ta en paus?"  "vad blir du bättre av en ny häst så fort?" "är det inte bättre att sörja ordentligt först?".

 

Många frågor men egentligen finns det bara ett enda, enkelt svar på dessa; Alla sörjer vi på olika sätt.

 

Det fanns inget som kunde krossa min värld mer än att min bästa vän skulle gå bort så fort. Inget. Jag valde att ta en häst på prov redan en vecka innan Leunora skulle få somna in, dels för att inte behöva se Leunoras box tom, dels för att få fortsätta mitt liv och att få hålla ridningen i gång. Jag vill aldrig slänga bort det Leunora förde med sig dessa månader vi fick.

 

Hästen som var på prov kändes inte rätt. Allting kändes så... Nej. Så hon åkte hem. Jag blev erbjuden att komma och titta på en väns häst. Inget tvång till köp (med tanke på min budget men det for ju åt pepparn...), bara titta och prova.

 

Ja... Alla vet väl hur det brukar sluta. Han var rent ut sagt skitkul att rida!

 

Så nu står jag här, med en tysk hopphäst vid namn Clausen. Han är som en stor nallebjörn! Finns inget bättre än chillaxa i stallet och sätta huvudet i famnen och bli kliad- men så ska vi inte glömma godiset ;)

 

Nu måste jag erkänna att jag är rätt värdelös på att komma ihåg mannens meriter. Jag vet att han gick 130-140 i tyskland, har för mig att det var junior/ungdom, vad det heter. Förra ägaren tävlade 110 som mest. Skulle även ha för mig att han ändå klarat LA dressyr.

 

Ja, vi får väl se vart han tar mig. Hittills verkar det väldigt lovande- en skitkul häst på många sätt och världens snällaste att ha med sig till nya platser!