Bilden tagen av Fia B. Bild från 2009

 

Kommer ni ihåg er första kärlek? Jag fick min då jag var 14år gammal.

 

Det eländiga tjatet om häst. Jag skavde sönder mammas öron med mitt tjat, som de flesta hästgalna småflickor. Mamma bara lyssnade och mummlade- jag hade ju redan ett perfekt hästliv, inte en egen då men nästan, 3 stycken.

Som vilken dag som helst bläddrade jag på sidan, som då fanns hastannonser.se. Ett bekant ansikte dök upp, Dreki. Det blev ett j*vla halå hemma. Mamma blev galen. Jag blev galen. Jag berättade i panik för mitt stallsgäng, som bestämde sig komma och titta på honom med mig. Mamma lämnade jag vid köksspisen, bokstavligt talat.

Vi åkte och titta. Kom hem. Mamma fick beskedet att Dreki kommer hem. Mammas reaktion ska vi väl inte tala om.

Bara ett par dagar senare var han på gården. Han var på foder i 3månader. Mamma var inte helt med på köp men... Jag ville ju HA honom! Den hämska lilla ponnyn som alltid drog iväg med mig, orkade knappt röra på sig.

Dreki visade sig ett nytt jag under dessa 3 månader, jag som 14åring fick bita i ett ordentligt surt äpple.

Då dessa 3 månader hade gått hade jag panik. Jag får alltid som jag vill. En ganska dålig egenskap faktiskt. Så han blev min. Mitt liv var perfekt! 4 hästar att sköta om. Rida med kompisar och leva en hästmänniskas tonårsdröm!

Men allting har sina sämre sidor. Alla pratar om att inte skaffa häst utan hästintresserade föräldrar innan man gått utbildning. Jag hade ingen hästintresserad i min familj och jag tog det jobbigaste beslutet jag gjort i hela mitt liv, att sälja min stora kärlek.

Dagen då hans grejer lastades på en främmande flakbil. Sista gången jag lastade honom i en trailer. Så honom åka iväg. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Förutom att jag hade sålt min bästa vän, jag hade även svikit en av mina bästa vänner som gick bort, tack vare henne hade jag aldrig fått min fina häst, jag lovade att ta hand om honom för alltid!

 

i 9månader kändes det som om halva jag fattades. Jag hade haft min häst i 4år.
En helt vanlig kväll, jag hade nyss kört hem min kompis så fick jag ett meddelande på Facebook. De nya ägarna kunde inte ha honom kvar. Inga pengar hade jag, fattig 18 åring som jag var, eller var jag 19? Han skulle hem.

Kände att jag började storlipa och fick stanna bilen. Jag ringde hem till mitt stall för att fråga om han fick komma hem. Storlipande försökte jag få ur mej att "Dreki kommer hem!", "Självklart får han göra det!!" fick jag till svar. Usch så lycklig jag var!

 

Jag kommer aldrig släppa honom mer, vad som än händer. Jag fick lära mig min läxa- köp aldrig häst innan du studerat klart. Lyssna på mamma!

 

Det finns folk som köper och säljer hästar, dom har ju det som jobb! Men jag skulle aldrig klara av det. Mina hästar, mina djur är min familj, man gör sig inte av med familjemedlemmar!