Känner att jag bara måste berätta om kvällen igår!

Spenderade min midsommarkväll helt ensam, ja, förutom djuren då. Efter jobbet gick jag till stallet för att städa- träffad en del av stallsgänget. Spöregnade gjorde det och det skulle föreställas midsommar afton? Jag gick in, satt mej på soffan och degade, bestämde mig för att inte röra en enda fena förutom att ta in hästarna. Plötsligt fick jag ett ryck och ville ut o rida, det hade ju trots allt slutat spöregna!

Känslan att bara kunna gå några meter för att hämta hästen när man vill är helt obeskrivlig, det insåg jag igår kväll. Det är sånt där smått i vardagen man glömmer bort att uppskatta.
Efter 15-20min av vår 1,5h lång ridtur såg jag hur väggen (!) av regn kom emot oss, damn. Jag hade bestämt mig för att ta reda på vart den där speciella, lilla vägen gick så vi fortsatte. Hästen lagom förbannad och visade sitt misstycke några gånger. Vi mötte 4 cyklister, 1 bil och 1 husbil på hela långa vägen. Tystnaden, hovarnas klapprande mot asfalten, att höra regnet ösa ner och se hur vattnet droppade från hjälmen var obeskrivligt lugnande. Ljuvligt med midsommar lugn!
Då vi började gå hemåt, allting var så mörkt redan kl 20 på kvällen, plötsligt sprack molnen upp, solen lös så att vattnet som öste ner bländade och då dyker världens perfektaste regnbåge upp! Jag har alltid undrat hur "andra sidan" av regnbågen ser ut. nu vet jag. Regnbågen som började ca 100 meter framför oss och fortsatte till andra sidan om åker- på andra sidan var så himla stark, man såg verkligen tydligt hur färgerna gick. Jag tror Leunora njöt lika mycket som jag men hon vågade nog inte erkänna, hon förlät mig först efter ett par morötter hemma.

Kvällen som började så trist slutade med hur gott humör som helst! En lång skrittrunda med ett par långa galopper, genomblöt ända in till underkläderna var verkligen något som behövdes.