Då en god vän går bort och du inte vet vart du ska vända dig, eftersom du är på det sämsta stället som finns då det händer. Nämligen på jobb.

 

För ett tag sedan gick en vacker ängel bort, nämligen lille Ögn. För några dagar sedan gick hennes mamma och hennes bästa kompis bort, Askja och Von är borta, för alltid. Dom levde ett långt liv, 26 och 22år blev dom, Von var lika gammal som mig.

Jag kommer aldrig glömma den dagen, den där decemberdagen innan julafton 1997, jag var 4år gammal och på tomte/jul jippo med mamma. Där var ponnyridning, Lilla jag med min fula, lila halare rev och slet i mammas arm och hon kom med mig för att få rida en sväng. Hästar var det vackraste jag visste!

Efter ridningen var jag heeeeelt upptagen med att klappa och titta på den vackra hästen, islänningen Askja.

Några dagar senare säger mamma "klä på dig, varmt!". Vi åkte en sväng, stannade på ett konstigt ställe, vid ett stall. Där fanns två hästar, Askja och en fjordning Hilda.

Jag skulle få rida!

 

Efter den dagen fick jag rida 1gång/vecka ca. Inte många år senare dök en mörk brun häst upp i stallet, Von hette hon, även det en islänning. Askjas ägare hade köpt en till häst. Häftigt!

Hästarnas ägare var så himla roliga att umgås med! De ordnade små ridläger för 1-2 dagar, glömmer aldrig alla pyssel jag gjorde, åka pulka efter hästarna och framför allt var jag mega stolt då jag kände hästarna bättre än de övriga barnen.

 

Åren gick och det var dags för hästarna att flytta till ett nytt stall. Först var jag helt förkrossad men då jag insåg att hästarna flyttade 5minuters bilväg från min mamma- Jippi!!!! Nu kunde jag även cykla, det tog 10-15min genom skogen. Jag bodde i stallet minst sagt!

Inte länge så skulle det bli tillökning i stallet, Askjas avkomma Ögn skulle flytta till gården!

 

Dagen då jag fick rida ensam ut i skogen kom. Jag var såhääääääääääär stolt! Bra gick det, självklart var jag ut med Askja då Von hade lite för mycket motor...

 

Jag och min kompis, som hade börjat rida Vón hade jätteroligt, många äventyr i skogen, långa turer, simma, pic nic, listan är lång!

 

Dagen kom då jag blev 14år gammal, Dreki flyttade med in i flocken. Förutom den där dagen 1997 så var jag lyckligast i världen!

 

Jag kommer alltid vara evigt tacksam för hästarnas ägare, att jag fick lära känna hästen som gav mig mitt dagliga hästliv. Utan henne är jag säker på att jag inte skulle vara här idag, med två underbara hästar som jag vigt mitt liv åt och allt jag lärt mig under åren. Alla goda och onda stunder som passerat har varit den bästa tid i mitt liv.