För ca 3 veckor sedan tog jag det jobbiga beslutet att min underbara, älskade Leunora skulle få somna in och springa vidare. Orsaken var en rad kroniska sjukdomar samt en ev. lös benbit i ryggraden. Veterinären erbjöd oss att spruta benen (alla 4) och komma över till Mälarkliniken för att röntga ryggen eftersom apparaten hon hade med orkade inte igenom en så stor häst så kunde bara röntga benen hemma. Ja, tänkte jag. Jag gör ALLT för mina djur. Allt. Mina djur är min värld.

 

Och då måste jag också tänka om... Skulle jag åka över till Sverige, en ca 5-6h lång resa (enkel väg) för min skull... Eller Leunoras?

 

Leunora skulle aldrig bli frisk och fullt ridbar igen trots alla veterinär besök. Ja, man kunde gömma det onda, precis som jag gjorde nu- Vi lade snabbt sulor under för att hon över huvudtaget skulle kunna gå för att ha en chans att vänta på den svenska veterinären, fast nu kunde mediciner gömma ytterligare. Allt skulle ändå fortsätta växa i hennes ben och nere i hovarna. Min häst var riktigt sjuk i 3 ben.

 

Jag valde att hon skulle få somna in glad och lycklig. Hellre skulle hon få gå ett halvår tidigare- Lycklig. Än att behöva bli knäpp och en orolig själ igen.

 I 1år och 4månader jobbade jag med att försöka få hennes själ lugn, det gick väl ärligt sagt sisådär men för att vara Leunora så gjorde hon stora framsteg.

För 12 dagar sedan gick jag med henne den sista biten och såg henne försvinna i mörkret tillsammans med sin hovslagare som gick sista biten. Det är bilder som aldrig kommer försvinna, min fina häst som försvinner föralltid.

 

Jag har ännu inte riktigt förstått att hon är borta tror jag, jag pratar om henne som om hon stod i stallet ännu för att sedan komma ihåg att hon inte finns. Ibland inbillar jag mej att hon ska stå i sin box halv 7 på morgonen, brumma och hälsa god morgon.

 

Lika som islänningen Askja, som gick bort för ca 4 månader sedan, så kan jag säga att även denna häst har jag allting att tacka för, för mitt hästliv. Askja kunde jag tacka för att ha startat upp mitt hästliv, hon som lärde mej allt i början. Leunora är den som tog mej tillbaka, 18år senare, hon som kom som en räddande ängel då jag höll på att strunta i allt som hette hästar. Ja, min gammelponny hade (har) jag kvar men han var (är) ute på foder.
Leunora fick mej till det jag alltid drömt om: Att få tävla och träna ordentligt.

Vi hann få ett ärevarv med förstapris tillsammans, det var vår sista tävling och både 80 och 90 klassen gick rent ut sagt -skitbra-.

 

Jag är nöjd över allt vi gjort tillsammans. Allt från svordomar och tårar till glädjetårar. Det är bra fler gånger jag fått bita mej i läppen för att inte börja lipa av lycka, för att den hästen gett mej så mycket.

Jag tittar på alla 6, fina rosetter vi har, varje dag. Jag ser varje dag min stolta fina häst med rosetten fast i tränset. Oj så hon älskade att få berömmelse och all uppmärksamhet på henne!

Tack för allt fina häst. Du var och är mitt allt, jag kommer aldrig sluta med hästar tack vare dej <3