Många ifrågasatte mig angående att skaffa ny häst, redan innan Leunora gick bort "är det verkligen nödvändigt?" "ska du inte ta en paus?"  "vad blir du bättre av en ny häst så fort?" "är det inte bättre att sörja ordentligt först?".

 

Många frågor men egentligen finns det bara ett enda, enkelt svar på dessa; Alla sörjer vi på olika sätt.

 

Det fanns inget som kunde krossa min värld mer än att min bästa vän skulle gå bort så fort. Inget. Jag valde att ta en häst på prov redan en vecka innan Leunora skulle få somna in, dels för att inte behöva se Leunoras box tom, dels för att få fortsätta mitt liv och att få hålla ridningen i gång. Jag vill aldrig slänga bort det Leunora förde med sig dessa månader vi fick.

 

Hästen som var på prov kändes inte rätt. Allting kändes så... Nej. Så hon åkte hem. Jag blev erbjuden att komma och titta på en väns häst. Inget tvång till köp (med tanke på min budget men det for ju åt pepparn...), bara titta och prova.

 

Ja... Alla vet väl hur det brukar sluta. Han var rent ut sagt skitkul att rida!

 

Så nu står jag här, med en tysk hopphäst vid namn Clausen. Han är som en stor nallebjörn! Finns inget bättre än chillaxa i stallet och sätta huvudet i famnen och bli kliad- men så ska vi inte glömma godiset ;)

 

Nu måste jag erkänna att jag är rätt värdelös på att komma ihåg mannens meriter. Jag vet att han gick 130-140 i tyskland, har för mig att det var junior/ungdom, vad det heter. Förra ägaren tävlade 110 som mest. Skulle även ha för mig att han ändå klarat LA dressyr.

 

Ja, vi får väl se vart han tar mig. Hittills verkar det väldigt lovande- en skitkul häst på många sätt och världens snällaste att ha med sig till nya platser!