Många tunga beslut men nu är 2015 slut!
Och så kommer självfallet sammanfattningen av 2015.
I februari stack vi, jag och min fina märr Leunora på vår första hoppträning/ar. Vilken katastrof. Jag var rädd som få att komma in på en låg, typ 60cm kombination i trav. Trodde jag skulle dö men vi överlevde.
Vi fortsatte träna. Plötsligt under våren befann vi oss på vår första dressyrtävling någonsin, min första tävling någonsin! Jag trodde jag aldrig skulle våga tävla. Alla som tittar på mig. Dömer mig (ok, alla dömer inte men... Känslan ni vet).
Jag tog farväl av två väldigt goda, gamla vänner. Först dog Ögn sedan Askja, som jag började mitt intresse med då jag var 4 år gammal gick bort. Även Von somnade in samma dag. Dessa hästar ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Den sorgen. Sista gången jag fick chansen att säga hejdå.
Rätt som det var startade jag och Leunora 70cm och 80cm clear rounder. Vi fick pris i båda starterna!
... Självfallet var mina bodyguards med överallt.
... Men oj! Vad fan hände där?! MAX 4 hästar sade jag att det skulle finnas i mitt stall. Plötsligt stod det 6st!
Har dock aldrig ångrat mig. Har världens bästa stallsgäng!
Har dock aldrig ångrat mig. Har världens bästa stallsgäng!
Sommaren kom och det var dags att bygga stora beten åt hästarna. Stinki var självfallet med och hjälpte- Han behöver ju hålla koll på oss människor att vi gör saker rätt i hans stall!
Konstiga ljud började höras från höskullen. Råttor? Nä, det visade sig att en vildkatt mamma hade flyttat in med sina 4 ungar. Vi kallade Katthjälpen på åland till hjälp, fångade in mamman och alla ungar varav en stannad hos mig på gården. Hon var självfallet skygg, hon hade precis blivit ca tillräckligt gammal för att klara sig utan mamma. Några veckor gick och hon kom fram ur sin gömma. Började socialiserade sig. I dagens läge har jag VÄRLDENS gosigaste katt!
Sedan ska vi inte glömma att två Maine Coon bebisar, ca samma ålder som Mymlan (vildkatten). tyvärr. Fullt ös medvetslös efter det här hemma.
Sedan ska vi inte glömma att två Maine Coon bebisar, ca samma ålder som Mymlan (vildkatten). tyvärr. Fullt ös medvetslös efter det här hemma.
Vi tränade och tävlade. Allting var verkligen så himla bra. Tills den där dagen kom. Leunora tappade gnistan. Hon blev halt. Enmassa veterinärer senare, röntgen och andra undersökningar så fick jag ta det tunga beslutet- Min bästa vän skulle få somna in. Min älskling, min jobbiga, stressiga märr. Min värld rasade samman. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Min fina Leunora.
... För att fortsätta mitt liv så kom Mercedes på prov. Hon fick åka hem efter 2 veckor pga att vi inte klickade.
... Och så kom Clausen från ingenstans. En tysk hopphäst på 13... Eller ja, nu är det ju nytt år, 14bast. Hoppeligen kommer vi göra lika många fina minnen som jag och Leunora fick!
... Och så hade vi ju min andra ögonsten. Min fina Volvo V70, 2010. Efter alla veterinärräkningar och andra utgifter så fick jag ta nästa jobbiga beslut; Sälja min trotjänare.
... Så mitt år 2015.
Det har ju många fina minnen. Rosetterna som min älskade Leunora plockade hem (6st) är det bästa minnet. Min största skräck övervanns av den jobbigaste (underbaraste), tungridna märr. Från att inte alls ha vågat hoppa till att hoppa 90cm banor, 120cm singelhinder så är jag helt förstummad. Jag har vunnit över mig själv, tack vare Leunora. Det kommer aldrig räcka till hur många gånger jag säger tack till henne, står vid hennes grav och pratar med henne. Hon gav mig allt.
Så min häst och min bil är borta, samt mina gamla goda vänner, Askja och Von och Ögn.. Det har hänt mycket under 2015, 5 stora förluster. En massa trårar- Men vi ska inte glömma alla glädjetårar också!
Så min häst och min bil är borta, samt mina gamla goda vänner, Askja och Von och Ögn.. Det har hänt mycket under 2015, 5 stora förluster. En massa trårar- Men vi ska inte glömma alla glädjetårar också!
Clausen, nya hästen, dök upp i mitt liv som ett gott avslut på året.
Nu siktar vi på 2016!
Kommentarer
Trackback
