Ibland vill jag bara gråta och skrika ut hur orättvis världen är som vi lever i.

 

Då jag var liten, ca 7-8år gammal, föddes det en liten krabat som hette Ögn, ett litet islands sto. Det är nästan som "sagan om den fula ankungen", hon var rätt ful-söt då hon föddes. Halva hästen grå, halva hästen mörk, nästan svart. Redan som bebis var hon väldigt speciell med tanke på färgen men tiden kom att visa vad det egentligen gömde sig under den där bebispälsen.

Hästen skulle stanna i stallet där hon föddes, hon föddes alltså inte hemma men för familjens tur som ägde mamman (och min självfallet) skulle stallet tömmas och hästen kom hem till gården.

Vid det här laget var hon ganska mörkgrå, fortfarande den där "fula ankungen", ca 2-3år gammal tror jag hon var. Vi började märka hur pedant hon var, personligheten kom mer och mer fram för var dag som gick. Hon var med om mycket redan som ung, vi levde verkligen drömmen- medan vi red två hästar kom den tredje helt lös med och sprang brevid. Ibland kändes det som i en film, en häftig känsla som inte går att beskriva med ord!

Plötsligt fyllde hon 5år gammal, hon hade blivit vitare. Nu skulle hon börja bli vuxen, hon skulle vänjas in med bett, hon fixade biffen som vanaste hästen i byn. Hon reds in nästan helt barbacka men det gjorde inte mig någonting, hon hade världens bekvämaste rygg, sadel fanns men den fick hänga på hållaren inne i sadelkammaren, den såg bra ut där.

 

Vi hade många äventyr tillsammans, långa galopper på sommarängar och vinteråkrar, simturer varma sommardagar, pick nick i skogen, race i skogen tillsammans med en kompis... Som oftast förlora, Ögn vägra bli tvåa, så var det bara!

 

Alla dessa saker gör man med hästar i sin närhet men vad var det som gjorde denna fantastiska häst så speciell?

Hennes lynne var helt bortom det vanliga, den busiga blicken, helt klart redo för att hitta på något bus. Varför inte sticka upp i skogen med sin ryttare bara för att man kan? Det var riktigt kul tyckte hon, det var helt awsome att springa i riskor istället för på vägen. Hon var aldrig direkt elak, hon tyckte bara enormt mycket om att hitta på hyss. Ibland räckte det att nypa närmaste tvåbening i rumpan, bara för att det var kul då den blev arg.

Ibland blev det jobbigt att hitta på hyss, så det var bäst att ta en siesta och låta tvåbeningarna lägga sig brevid och vila i solen, uppmärksamhet, värme och klappar, mysigare kunde det knappast bli... Eller ja, en godisbit var aldrig fel vid sidan om allting, det fanns alltid tid att äta!

 

Många hästar kommer och går i sitt liv som hästmänniska. Några hästar kommer stanna i resten av ditt liv, även fast dem bara finns i ditt hjärta. Det är trots allt dem som sätter spår som lärt dig någonting och gjort sig speciell för just dig.

Denna sagoponny kommer alltid finnas i mitt hjärta, jag kommer alltid minnas henne som den tuffaste hästen jag mött, vi har många minnen tillsammans som jag gärna skulle rabbla upp men jag kommer sitta här ända till natten. Jag är verkligen lyckligt lottad som fick spendera min tid med denna speciella häst, jag är evigt tacksam för allt jag lärde mig och fick vara med om.

 

Vila i frid underbara häst, vi ses</3