Jag har funderat länge på om jag ska börja blogga igen. Ska jag göra det för mig själv, någon annan? Jag kommer fortsätta i den här bloggen, vem orkar ha enmassa halv"färdiga" bloggar liksom?

 

Jag har inte haft någon inspiration att skriva. Vad ska jag skriva om? 

Well, här efter kommer jag skriva om hur ett liv, mitt liv har vänts upp och ner. För varje år som går väntar jag på att få en försändring. Jag väntar på att orka förändra mig själv. Det är ingen kort enkelt grej.

2017 vändes hela mitt liv upp och ner. Jag hade allting så himla perfekt. Mitt liv var perfekt. Jag hade ett eget stall med världens bästa inackorderingar, alltså stallsgäng med med den bästa familjeandan man kunde ha. Jag bodde på gården i min lilla lägenhet. Egen bil, eget hästsjälv, egna hästar, hundar... Mina fina katter och så ska vi inte heller glömma att jag bodde 100m från en strand- vad det ens så långt ifrån?

På vården 2017 föll allting i kras. Jag orkade inte mer. Grannarna var verkligen superelaka och drev oss från stallet. Jag valde att ge upp mitt fina stallsgäng och min gård. Vi flyttade.

Enda sedan den dagen har en del av mig fattats. Jag tappade bort mig själv 1.6.2017. Mitt liv hade rasat och det var början på en ny resa som skulle ta hela mitt psyke till en annan värld. En värld där ingen känner mig längre, intens jag själv.

 

Jag kommer vilja skriva om allting som rör sig i mitt huvud, vilket är väldigt mycket. Och en dag kunna läsa tillbaka och tänka "... Jag tog mig faktiskt upp därifrån" och nästan skratta lite åt saken.

Den dagen är inte imorgon och den är definitivt inte nästa vecka. Men den kommer.

 

 

Förra veckan träffade jag en kund som jag inte sett på väldigt länge. Jag berättade att min Leunora somnat in för ett par månader sedan. Kunden berättade att hon varit med om X antal gånger då sina egna och vänners hästar somnat in "man kommer aldrig att komma över dem, det gör man aldrig men hur grymt det än låter så vänjer man sig vid det. Dom är bara borta".

Jag saknar min häst vareviga dag men...

 

Det är mer än sant. Man vänjer sig. Det har jag gjort.

 

 

 

I lördags var jag på föreläsning "Ryttarinspiration". Jag trodde först jag inte fick många tankeställare efter det men oj så fel jag hade, tankarna har sprudlat efter de två timmarna!

 

Vi alla har vågor, mer eller mindre motivation att göra något. Ena dagen "nu jävlar" andra dagen meh... " *hittar på 100 ursäkter*.

 

Det är som Johanna på Ryttarinspirationen säger, inte blir man bättre för att man rider utan stigbyglar 50minuter första dagen- för att sedan trappa ner eftersom kroppen är slutkörd från dag ett. 10-15minuter per dag däremot- där är skillnaden!

 

Vi funderade på våra mål för 2015 och speciellt inför 2016, var vill jag vara om ett år, dvs februari 2017?

 

Målet för 2015 var att jag ville klara av att hoppa bana på 90cm. Det klarade jag, jag och Leunora startade 90cm två gånger, visserligen rev vi en bom/bana men vi kom runt utan större problem, success!

 

 

För ett år sedan. Januari/Februari 2015 skulle jag och Leunora på vår första hoppträning. En övning var att komma in i trav, hoppa litet kryss, språng, hoppa oxer på 70-80cm. Som jag skrev tidigare var jag bombsäker på att jag skulle dö, bryta nånting. Usch så hemskt det var!

Jag överlevde och vet ni vad jag gjorde för ett par veckor sedan?

Jag kom in på 110 oxer, språng, hoppa 130 enkel hinder. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv så jag spricker! Dock skulle jag aldrig kommit in i den kombinationen om jag hade vetat vad höjderna låg på. Min kompis vet mer om mina gränser än vad jag vet om dem så hon får all creds för det!

 

Det är inget jag hoppar i banor/ fler gånger om. Men jag har provat hur det känns att verkligen flyyyga! Snyggt var det inte och ramla av var inte heller långt ifrån.

 

Mina mål för 2016 ska jag rida i riktiga ÅM (ifjol startade jag bara 80 på tid och 90 clear round), dvs är runt 100cm målet. Jag vill kunna hoppa banor på 90-100 innan året är slut. Vi ska ha plockat hem rosetter och innan vi kan göra detta så måste jag ta "gröna kortet" för att få starta högre klasser.

 

Jag är skitsugen på tävlingssäsongen 2016 med min nya stjärna, jag vill hedra Leunora varje runda vi gör, jag vill uppnå det jag alltid velat!

 

Eller... Små. Dom växer så det knakar!

Det är ju så att jag "bestämde" (oj, det bara hände!) mig för att bli crazy catlady i ung ålder så... Två maine coonare har flyttat in i slutet på november/början av december!

Namn valen säger väl sitt? Då dom är systrar så heter dom självfallet Elsa & Ana som i filmen Frozen! Mina två prinsessor!

 

Många ifrågasatte mig angående att skaffa ny häst, redan innan Leunora gick bort "är det verkligen nödvändigt?" "ska du inte ta en paus?"  "vad blir du bättre av en ny häst så fort?" "är det inte bättre att sörja ordentligt först?".

 

Många frågor men egentligen finns det bara ett enda, enkelt svar på dessa; Alla sörjer vi på olika sätt.

 

Det fanns inget som kunde krossa min värld mer än att min bästa vän skulle gå bort så fort. Inget. Jag valde att ta en häst på prov redan en vecka innan Leunora skulle få somna in, dels för att inte behöva se Leunoras box tom, dels för att få fortsätta mitt liv och att få hålla ridningen i gång. Jag vill aldrig slänga bort det Leunora förde med sig dessa månader vi fick.

 

Hästen som var på prov kändes inte rätt. Allting kändes så... Nej. Så hon åkte hem. Jag blev erbjuden att komma och titta på en väns häst. Inget tvång till köp (med tanke på min budget men det for ju åt pepparn...), bara titta och prova.

 

Ja... Alla vet väl hur det brukar sluta. Han var rent ut sagt skitkul att rida!

 

Så nu står jag här, med en tysk hopphäst vid namn Clausen. Han är som en stor nallebjörn! Finns inget bättre än chillaxa i stallet och sätta huvudet i famnen och bli kliad- men så ska vi inte glömma godiset ;)

 

Nu måste jag erkänna att jag är rätt värdelös på att komma ihåg mannens meriter. Jag vet att han gick 130-140 i tyskland, har för mig att det var junior/ungdom, vad det heter. Förra ägaren tävlade 110 som mest. Skulle även ha för mig att han ändå klarat LA dressyr.

 

Ja, vi får väl se vart han tar mig. Hittills verkar det väldigt lovande- en skitkul häst på många sätt och världens snällaste att ha med sig till nya platser!

 

 

I februari stack vi, jag och min fina märr Leunora på vår första hoppträning/ar. Vilken katastrof. Jag var rädd som få att komma in på en låg, typ 60cm kombination i trav. Trodde jag skulle dö men vi överlevde.

 

Vi fortsatte träna. Plötsligt under våren befann vi oss på vår första dressyrtävling någonsin, min första tävling någonsin! Jag trodde jag aldrig skulle våga tävla. Alla som tittar på mig. Dömer mig (ok, alla dömer inte men... Känslan ni vet).

För ca 3 veckor sedan tog jag det jobbiga beslutet att min underbara, älskade Leunora skulle få somna in och springa vidare. Orsaken var en rad kroniska sjukdomar samt en ev. lös benbit i ryggraden. Veterinären erbjöd oss att spruta benen (alla 4) och komma över till Mälarkliniken för att röntga ryggen eftersom apparaten hon hade med orkade inte igenom en så stor häst så kunde bara röntga benen hemma. Ja, tänkte jag. Jag gör ALLT för mina djur. Allt. Mina djur är min värld.

 

Och då måste jag också tänka om... Skulle jag åka över till Sverige, en ca 5-6h lång resa (enkel väg) för min skull... Eller Leunoras?

 

Leunora skulle aldrig bli frisk och fullt ridbar igen trots alla veterinär besök. Ja, man kunde gömma det onda, precis som jag gjorde nu- Vi lade snabbt sulor under för att hon över huvudtaget skulle kunna gå för att ha en chans att vänta på den svenska veterinären, fast nu kunde mediciner gömma ytterligare. Allt skulle ändå fortsätta växa i hennes ben och nere i hovarna. Min häst var riktigt sjuk i 3 ben.

 

Jag valde att hon skulle få somna in glad och lycklig. Hellre skulle hon få gå ett halvår tidigare- Lycklig. Än att behöva bli knäpp och en orolig själ igen.

 I 1år och 4månader jobbade jag med att försöka få hennes själ lugn, det gick väl ärligt sagt sisådär men för att vara Leunora så gjorde hon stora framsteg.

För 12 dagar sedan gick jag med henne den sista biten och såg henne försvinna i mörkret tillsammans med sin hovslagare som gick sista biten. Det är bilder som aldrig kommer försvinna, min fina häst som försvinner föralltid.

 

Jag har ännu inte riktigt förstått att hon är borta tror jag, jag pratar om henne som om hon stod i stallet ännu för att sedan komma ihåg att hon inte finns. Ibland inbillar jag mej att hon ska stå i sin box halv 7 på morgonen, brumma och hälsa god morgon.

 

Lika som islänningen Askja, som gick bort för ca 4 månader sedan, så kan jag säga att även denna häst har jag allting att tacka för, för mitt hästliv. Askja kunde jag tacka för att ha startat upp mitt hästliv, hon som lärde mej allt i början. Leunora är den som tog mej tillbaka, 18år senare, hon som kom som en räddande ängel då jag höll på att strunta i allt som hette hästar. Ja, min gammelponny hade (har) jag kvar men han var (är) ute på foder.
Leunora fick mej till det jag alltid drömt om: Att få tävla och träna ordentligt.

Vi hann få ett ärevarv med förstapris tillsammans, det var vår sista tävling och både 80 och 90 klassen gick rent ut sagt -skitbra-.

 

Jag är nöjd över allt vi gjort tillsammans. Allt från svordomar och tårar till glädjetårar. Det är bra fler gånger jag fått bita mej i läppen för att inte börja lipa av lycka, för att den hästen gett mej så mycket.

Jag tittar på alla 6, fina rosetter vi har, varje dag. Jag ser varje dag min stolta fina häst med rosetten fast i tränset. Oj så hon älskade att få berömmelse och all uppmärksamhet på henne!

Tack för allt fina häst. Du var och är mitt allt, jag kommer aldrig sluta med hästar tack vare dej <3

 

 

Fick mig en god påminnesle igår om hur vackra islandshästarna är! Ja, jag har ju min gamla, skruttiga här hemma men man blir ju hemmablind, det tror jag alla med häst ibland blir.

 

 

Kommer att komma bilder nu som då på denna vackra. Han hade låååång man på båda sidor, så sagolik!

 

 

 

Att få göra glitter designer... Jag dör av lycka!
Förstärkning på egen nagel #

 

 

Snart drar vi mot mörkare tider igen, känner att jag inte alls är redo för det. Jag vill ha sommar, känns som om jag inte hunnit uppleva det jag vill, en del ja, men inte allt. Jag ville ju simma (trots att jag är världens badkruka), fota hästar (vilket jag knappt alls gjort i sommar), chilla och umgås med vänner.

 

Försöker förbereda mig på hösten. Fundera ut en plan vad jag ska göra, vad jag tänker uppnå i ridningen, vad jag vill och måste ha för fototeman, börjar vara dags för sånna!